Per aspera ad astra (genom kamp till seger)

Idag kände jag mig riktigt professionell då jag extraknäckade på en avdelning jag varit på 1 gg tidigare. Fick fyra "egna" patienter att ta hand om och var så gott som ensam ensam med dom då det var för lite personal och för mycket att göra. Läste patient rapporterna på datan och skrev upp det viktigaste på en lapp. Sprang sen omkring till höger och vänster, mätte 

feber

gav syre, mätte blodtryck, duschade, bytte lakan, bytte kläder, delade ut medicin, förde matbrickor, pratade med deras anhöriga, förde en patient som skulle skrivas ut och hem först till röntgen, kollade att hon fick med sig alla papper hem, smörjde fötter, tog emot en ny patient från akuten, var på läkarronden och gav information om mina patienter till läkaren som också var ny, och till kvällspersonalen. Hann inte med någon kaffe alls, lite lunch hann jag käka emellanåt. Men nu kände jag att a) jag har lärt mig ganska mycket sen jag började skolan i höstas b) det kanske inte är så dumt att studera ändå? 

c) det finns så många tacksamma och goa patienter.

För i lördags då jag jobbade på min fd. praktik avdelning, smällde en aggressiv patient till mig i huvudet. Det kom så oväntat och jag fick tårar i ögonen. Var tvungen att gå ut ur samma rum och ta djupa andetag. Pratade sen med kollegor som undrade om jag ville göra en anmälan, men inte denna gång för denna bråkmakare har alzheimer och fattar ju kanske inte själv vad hon gör. Men jag tänkte ett ögonblick på att är det verk

ligen klokt att studera 3,5 år på högskola för att få på käften? 

Studentlyan har fått in ett nytt skrivbord!